56kg/ gav upp på mig själv

Så igen, bmi underviktig. Why the hell not.
Ätstörningen finns alltid.  Mitt monster är alltid kvar.
Äter allt mindre, vill bara svälta. Slippa känna.  Hypomanier.
----
några månader sedan;


Ingen ska någonsin bryta ner mig, få hela min kärlek och mitt förtroende.
För de största delarna behåller jag nu för mig själv, där de hör hemma.
Det jag förtjänar.
Inte ge allt och alla hela mig mer.
Jag är min egen, inge annans någonsin.
Ingen jävla ägodel.
Ingen att ta för given.
För nu får folk ta det, att deras jävla handlingar kan leda till slutet.
Kalla mig dramatisk etcetc bäst ni vill då.
Låt er besvikelse å skam gå ut öve rmig, jag bryr mig inte.
Det biter inte.

Jag förtjänar bättre och tänker således se till att få det/de bästa jag kan omkring mig.


Just det motsatta.  Vågar inte vara mig alls.  Spelar massa, döljer Mer än de anar.
Tappat bort MIG.
vem är jag?
Vad VILL JAG?

Mer för andra. Allt mindre energi sjuk nonstop sedan nyår.
Men sim sjukskriven ska man orka.
Även om man måstrax sätta sig efter halva disken När man är själv.

Jag tynar, ruttnar bort.  Mamma kom oinbjuden å dumpa av å grät.
Frågade inte alls hur håg mått. Inte frågat på en vecka trots några sms.

Så in i Express psykos igen.
Tappar greppet mer å mer.

Bff är enda ngt så när stabila punkten.

Förhållandet med D....tja apoptos?