8 dagars isolering bröts, för provocerat storgräl med bff i söndags, för oljan över att alltid vänta på Honom jämt jämt jämt.
Storbråk, grät i timtals inatt.
Varit vaken i 30 timmar nu hög som ett hus, landade lite hos psykologen å sjukgymnasten men vill vara hög. Mer. Åt för 9h sedan vilken pangar på högheten, hybrisen, manin.
Vill vara vaken längre, för art jag kan.
För.att jag har drive, pysslat ritat, drive å.flow för första gången på veckor.
Dagarna har annars bestått av massa gråt, Herregud gråter inte såhär mkt på ett år ens, skeva vanföreställningar, panikattacker av helt ny karaktär där jag skakar, skakar, övertygad om att jag inte finns.
Aliens ska slita själen ur kroppen, hör något i hallen, herrejävlar nu kommer de.
Slog bort rätt snabbt, är la bra att man inte är psykosnära då.
Lär krascha brutalt efter d här.
Nu ska jag gå ut å gå sönder benen lite.
sv: nja, inte helt ett nederlag. Kan också känna en viss styrka i att jag går till jobbet och gör det jag ska istället för att sjukanmäla mig och gräva ner mig totalt i negativa känslor. Det är ju framför allt i dessa situationer jag ser hur långt jag faktiskt kommit.
SvaraRaderaAllting sånt blir alltid värre för mig med när paniken sätter i. Vanföreställningar/hallucinationer/verkligheten? En står ju emot så mycket bättre när en är stabilare i måendet, när allting inte redan är skört och på gränsen.
läste ditt senare inlägg med och jag är glad att det kan kännas bättre, emellanåt. Att du kan känna hopp och ana framtid. Sådant kan ju ofta vara skillnaden (med risk för att låta dramatisk:) mellan liv och död. Det gör stor skillnad.
Glöm aldrig bort att DU är värdefull, så otroligt värdefull. Dina kloka ord och ditt sätt att fp mig att kunna se på saker med andra ögon är guld värd för mig.