Ibland känns det som kroppen är till för att bara orsaka smärta och obehag...
Men vill inte dra d så långt.. när vi läste första omgången humanbiologi blev jag hänförd över hur genomtänkt allt är, hur smart kroppen är. Vi var flera i klassen som nästan fann det svårt att inte tro på ngn övermänsklig skapare av allt.
När jag följande termin läste mikrobiologin å patofysiologin däremot betraktade jag kroppen som otroligt korkad.
Tror den är både och . Har i sin sanna natur a la sokrates, potential att vara ett fruktansvärt fängelse men också ett fantastiskt paradis. Lite är upp till oss, inte hälla gifter i jorden å förvänta sig rosor. Lite är slumpen / ödet om det finns...men även där är ju acceptans å vad vi gör med lerklumpen som slängs i knät på oss, upp till oss.
HUR vi väljer att se på den, en styggelse eller något som går att forma vackra skulpturer av.
Det är orättvist. Så jävla orättvist vad som slängs på vissa, helt obefogat. Och att man sedan ska städa upp röran , ett kaos och verk orsakat av ngn annan.
Just den balansen jag finner svår. Jag försöker antingen fixa allt å då även alla andra imperfektioner jag kan tänkas finna eller skapa, falska som sanna ... eller ngt blandtillstånd av flykt och resignation.
Hur vet man vad som är flykt å vad som är kamp i varje enskilt fall?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar