Trots att bladen vänds
är det samma jävla eviga stjärnbeströdd himmel på varje sida.
En millimeters rörelse i evigheten spelar ingen större roll.
Att dag blir natt och åter igen men man vet
att bakom blåa himlar eller gråa dis
är det ändå samma jävla evighets universum
samma stjärnor
Jag ligger i ett vakuum
Knappt några jobbtider.
En gång denna måndaen
Inga lektioner
Ingenting
Foster ställning
gråter som jag nog aldrig gråtit förut
herregud det slutar inte
det slutar inte
Är det möjligt? Kan man gråta såhär?
Nonstop?
Vagga och be till gud
åh snälla gud gud gud hjälp mig
hjälp mig
och så mer tårar
jag som aldrig kan gråta
i alla fall inte nykter eller utan blodspillan
Inte mer än ett par minuter åt gången
och nu.
nu.
det tar inte slut.
Hur länge kan jag skylla på dig pappa?
På att du aldrig älskade mig? På att jag inte var din dotter men mer som din slav.
Hur länge kan jag skylla på dig mamma?
På att ditt trasiga jag använde mig som slagpåse?
Hur länge.
När det är nu som spelar roll.
Nu. Jag har inget kontaktnät nu.
Jag kan gå i månader utan att prata med de som ska vara mina närmsta.
Undvika min mamma som tillhör det innersta i dagar.
jag hade kunnat legat död på hallgolvet i dagar och åter dagar innan jag upptäcks.
Dinglat från en gren.
Fötter som svävar i vinden, tung förvisso.
Jag kan bara skylla min olycka och mitt lidande på mig nu.
Det är mitt fel NU att jag ruttnar bort här.
Att mitt liv är innehållslöst, tomt.
Att jag jagat bort alla.
Att jag är äcklig och inte har någon disciplin.
Att jag kommer fortsätta såhär. Rakt ner i helvete, om jag inget gör.
Snälla gud hjälp mig. Jag brinner, jag klarar inte av lågorna, som eld och is.
Som tusen sprickor, syra som silar mellan.
Herrejävlar vad hela mitt väsen gör ont.
Vad ensamheten sliter mig i stycken.
Rädslan och skräcken för att jag som sisyfos i tartarus ska fortsätta i all oändlighet.
Rulla upp stenen som ändå kommer att rusa ner mot mig.
gång på gång.
krossa mig, alla mina drömmar och allt mitt hopp.
Om och om igen.
Om jag inte ska göra slut på mig kanske det är just det jag ska göra slut på.
Hoppet, Drömmarna. Fåfänga tankar om lycka och ett liv fyllt av mening.
För jag menar, om det kommer så kommer det.
Mitt hoppet leder mig ingen vart.
Och ja jag gör ju inga större ansträngningar ändå vad tror jag egentligen.
Att lyckan ska komma å knacka på dörren?
Att jag på något sätt är värd det? Utan någon kamp?
Just nu vill jag bara förinta mig.
inget börja om på nytt eller göra om.
Bara bli ett jävla ingenting.
Ett som aldrig varit eller kommer vara.
Utplåna allt som är jag.
Bränna upp mig och alla minnen av mig från världen och människors inre.
Jag önskar att någon såg mig.
Att någon skicka handskriva brev.
Att någon kom med en nalle och pepsi max.
Att någon höll om mig.
Att någon skällde på mig, att någon pushade ig.
Att någon höll mig i handen.
Att någon skedade mig och vaggade mig till söms
Att någon tände ljus, bryggde te och satte på någon menlös sitcom eller film.
Pratade in till sent på nätterna.
Kom med vin och lagade mat.
Det är saker jag gjort, och för vad?
För människor som ändå stack.
har någon gjort detsamma tillbaka...ja egentligen varför vara bitter över
en sanning så glasklar.
Du förtjänar det inte. Har aldrig förtjänat det.
Du är värdelös, vet din plats i världen.
Eller lämna den, valet är alltid dit så sluta klaga.
Needless to say att jag skiter blanka fan i stavfel och liknande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar