Det finns.
Det finns en man i mitt liv som ser det jag gör för honom. Visar uppskattning.
Beter sig som en gentleman.
Är ödmjuk, fin, känslig.
Vars hud jag tror jag förälskat mig i (kan man det? Man kan. )
Kanske borde hålla mig där.
Även om jag inte vet var E står är det främst honom jag vill vara med.
Kanske stelt, spänt när vi ses.
Mest för att jag blir blyg, fumlig (även han ), osäker.
Du är bäst, säger han.
Vågar man tro på det när man känner sig sämst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar