farväl/ Game over

jag har nått vägs ände.

De senaste månaderna har jag tynat bort till oigenkännlighet.
Det är inte en subjektiv upplevelse. Andra har märkt det.

Jag pratar knappt längre. Lilla pappegojjan tystnade.
EN person som knappt kunde hålla mun blev nästan stum.
Hon är jag.
Timah, Fatima, Rosa, Stor, Timis.
Kärt(?) barn(???) har många namn ....

80 alvedon ligger i ett glas. I ett annat ligger ca 150 lergigan. Sedan andra högar med imovane, circadin, stesolid.
Jag har dukat fram fluoxetinet och abilify med men frågan är om jag kommer hinna sätta i mig det.
Sist tog jag inte ens en bråkdel av det här och svimmade av innan jag hann bli klar.

Läkarbesök idag, var helt bortdomnad då jag beslutade mig igår. Jag ville mest få det överstökat, ge det en sista chans.
Hon ville lägga in mig igen. Låg inne i helgen ...skrev ut mig i måndags. Nu tyckte hon jag skulle få ECT för att kunna börja skolan på måndag (vilket skämt egentligen, satt där och bekände att jag mådde dåligt men låtsades att jag skulle försöka börja skolan....jag...i detta skick.)

Mor klappade mig igår när jag mest låg å grät i soffan medan vi såg på Downtown abby.
Jag kan inte förstå att jag gör såhär mot henne. Hon har varit som hon varit och gjort sina misstag men gudarna ska veta att hon är den mest fantastiska kvinnan i mitt liv och i (i alla fall min) värld(en).

Hon har genomlidit så mycket och ändå haft starka, fina värderingar, velat göra rätt för sig om hon så råkat få med sig något hem från hemköp de glömt betala för har hon gått ner och betalat.
En ärlig, stark, vacker kvinna.
Hon förtjänar bättre. Jag har försökt de senaste månaderna att se henne vid en tilltänkt grav tillägnad mig och tänkt att jag ju inte kan göra så mot henne.

Jag har tänkt tänkt tänkt tänkt tänkt att jag kan ju inte göra så mot henne.

Men jag kan inte fortsätta såhär. Jag får mitt hjärta krossat varje gång jag vaknar när jag inser att jag fortfarande lever, att ännu en dag ska behöva genomlidas.

Jag kan inte mer. Det går inte. Jag dog nog för längesedan. Inuti.

Jag ber gud, som jag gjort så mycket se senaste månaderna, att vaka över de som lyckliga kan bli. Ge de styrka, hopp, mod, att ta sig fram i livet och förverkliga drömmar och mål, ta sig igenom kriser och de svåra saker som drabbar människor.

Kanske kommer jag hamna i helvetet för det här. Kanske inte.
Jag är beredd. Jag gör det här nu.