Life will kill you don't you know it

Varför.
fast ändå på något sätt kanske, kanske kan det vara logiskt.

Fler flashbacks, allt mer frekvent, bankar i mitt huvud.
Pappa som duschar mig, trots att jag är för gammal för att bli duschad.
Tvålar och geggar runt mellan benen, anus, knappt utvecklade bröst.
Pappas tunga i min mun, jag som skrattar oförstående men ändå äcklad, ännu yngre då.
Pappas hand som fattar min, för den mot hans blottande ollon.
Bara hans ansikte dyker jämnt upp, snabbt.
I tid å otid. 7 på morgonen påväg mot spårvagnen i den långa backen.
När jag har sex.

När jag som nu försöker ova efter att ha powerwalkat 30 min, kört hiit i 30 min, gjort 100 situps, 15 min medelintensiv yoga, tvättat å pluggat 4 -5 timmar på för lite sömn.
Så jag utmanade mig.
För det finns alltid ett val.
Man kan inte välja känslan, inte försöka skjuta bort de, sugen, eller något annat,
men valet ligg i vad man gör.
Så hans ansikte flimmrar förbi. Jag försöker hålla fast bilden.
Fler gånger. Kommer igen.
Framkallar medvetet honom.
Hur jag minns honom, så lite, hur kan jag minnas så lite när det itne ens var 10 år sedan jag sista slutade åka dit, inte ens 6 år sedan rättegången.
me njag minns det lockiga håret, de stora bruna ögonen och den tykna uppsynen trots neutralt ansikte, som jag ärv på pricken.

Men kläderna är nästan alltid samma
Jenasskjorta och jeans eller hans kläder...de där kläderna.
Mjukisbyxor eller pjamas byxor och panorama thsirt i vitt med mörkblått tryck.
De kläderna han oftat hade då.
De mjukare byxorna genom man kunde kände den våta spermafläcken igenom.

Jag håller kvar och börjar till min förvåning gråta, stilla tårar.
Gråter inte om, som i helgen, de tinte är om jag är påverkad av alkohl å går hem från stan 1timma och 10 min, bölandes om hur värdelös jag är inför Henne, om du fel jag är och allt jag gör, för aldrig är något perfekt.
Alltid n¨got missat 96% rätt på en tenta, fuck that 4% var ju fel.

Men nu. Stilla, lugnt gråt.
Å detta bara av att minna hans ansikte.
Älskade du någonsin mig? Eller var jag bara ett verktyg?
Det fanns mä gder av bilder på mina halvsyskon hos dig, överallt porträtt men inte ett spår av mig.
Mamma undrade alltid om det, var arg på honom.
jag fattade aldrig varöfr för jag brydde mig inte. Faktiskt.

Inte då.
Men nu. Nu bryr alla små P, frusna i tiden i mig, de som fastnat där de blev nedhuggna, köttade, skadadå, sårade. Emotionella krymplingar, fast i mig å jag hör de allt oftare.
De gråter, de är rädda och undrar varför ingen bryr sig.
Varför alla tycker de är för mycket jämnt,
Varför alla klagar på att de aldrig kan vara tysta, prtar för mycket.
Alla tonårs P med alla partners som inte förstått eller som tyckt de varit för mycket.
Alltid fel.

Alla som gråter över alal gånger mamma sa att hon inte orkade leva mer
att hon var trött på allt
alla utbrott
alla "sos får ta dig jag orkar inte".

Ingen orkar. Å nu är jag ensam igen, för alla, förutom hon, har försvunnit och lämnat mig igen.
Lämnat mig så jag måste dränka migi plugg och träning för att få tiden att gå.

Å ändå, Gråter, vågar känna rädslan.
Speciellt i och med flytten.
Rädslan för den där natten då jag kanske tillslut fattar en färdigknuten snara och inser att jag inte kan leva ett robot liv, med locket på.
Att jag hellre är död-död, än såhär levande död.
För jag är så fel från början att jag inte vet hur jag ska bli rätt.

Inte vet hur jag ska våga visa att jag lider, hela tiden, varje dag.
För rädslan av att ingen orkar bära, inte orkar ta det.
Dramatiska bråk och bli av med folk.

För jag får aldrig vara de som tas hand om, hyschas, kramas om.
Jag ska alltid rädda alla, vara pedagogisk, upplyst, informerande, objektiv, saklig.

Men jag lider ju för i helvete varför...varöfr ska det vara så svårt att se det?
Att förmedla det?
Att orka ta det?

För de tär fel på mig mig mig.
ingen orkar med mig mig mig.
Ingen hör av sig när jag mår kass å frågar om jag vill se, ta ne promenad eller fika.
Spontantöverraskar mig med en nalle eller cigg, något handgjort eller en inspirerande bok.
Ingen skickar en låt och skriver att de tänkte på mig när de hörde den,
Ingen spontantringer för att små prata eller säga att de saknar mig.

Så jag slutade med allt det själv och nu har jag inget alls.
Det är alltså så mitt liv är utstackat.
jag måste antingen låta mig utnyttjas för att få ha folk kvar eller vara ensam.

Jag är inte bra på falskhet, oärlighet. Insincerity.
Så tillslut verkar jag valt ändå, mamma som du, att vara själv.

Skillnaden är väl att jag kommer nog ta saken i egna händer förr eller senare.
jag är inte stark som du mamma, Jag kan inte leva såhär.

Du hade något jag aldrig hade: två föräldrar som älskade dig.
En bror.
Mor och farföräldrar, om än knepiga.

Jag har inget, Jag har dig och jag gör ditt liv till ett helvete i perioder.
Du är den enda som stannar kvar, som orkat.
Än en gång den där återvändgränden, för jag vill inte orsaka dig mer smärta än vad jag redan gjort.

Men min utbildning, mitt liv, ansvar...det är ett jävla skämt att jag ska klara av det.
En blind kanske kan återfå synen men har man aldrig haft ögonen till att börja med, ja lycka till.

Jag.....vet inte.
Vad jag ska göra mer.
Jag fyller snart 25. )år sedan övergreppen slutade och mina psykiska problem eskalderade och tog fart,
jag tog över efter dig pappa, är du stolt nu?
Jag fortsatte plåga mig där du slutade.
jag vet inget annat sätt att leva på.
hur lär man sig det?