Vilse i nät-landet.

Skulle logga in på blogger och stöter på en mycket gammalt blogg jag inte ens visste att jag hade haft.
Det där är läskigt, delar av sig själv som ligger och skräpar lite överallt i cyber-rymden.

Tack du fina Silverglitter. Jag säger som jag oftast gör: det finns sällan något att direkt göra eller säger när man slår i botten och störtdyker ner i apatin. Men bara att veta att någon finns/hör/ser. Att man inte skrikeri ett hav av individer som alla tittar bort eller inte tycks ta någon notis alls.
tystnad.
Tystnaden är värts. Att bli "lämnad ifred". Det är så min familj (se min mamma) alltid gjort. När jag har känslor. Då vet man ju inte hur man ska göra så då gör man ingenting/låtsas som ingenting.

Jag är så arg på min mamma så ofta. Hon är det enda jag har.
Hon har till och med ....ja hållt mig ifrån den enda jag kan kalla fö rmorförälder, min styvmormor.
Pågrynd av diverse oenigheter.

uttryckte nyligen min önskan att få täffa henne, hon är ju det närmsta jag har till en mor/farförälder.
Då hade mamam tydligen träffat henen nyligen å hon har flyttat in till stan.
Mer enträget denna gången uttrycker jag min önskan.

Så hon bjuder hit henne. NÄR JAG JOBBAR OCH INTE ÄR HEMMA.

Jag har inte träffat henne på säkert över 10 år.

Ibland undrar jag om min mamma inte gör alla dessa saker för att vara elak. Hon KAN inte vra så dum i huvudet, så autistisk. För hon är förbannat bra på att ta hand om alla förutom mig.

Det är svårt att inte hata sig själv när den enda personen man kan kalla för familj får en att känna sig som att man inte är mödan värt för någon ting, aldrig kan lyssna på mer än 1 mening, inte komma ihåg något man säger. Inte lyssna/höra/se. För jag VET. V E T . Att hon kan.

Med alla andra förutom mig.

Fy fan vad all avsky börjat bubbla, nästan på gränsen till hat. Äckel känslorna hotar med en eruption utan dess like, stänka ner och fräta sönder hela lägenheten.

Vill spotta, slå, skrika, hata.

Men om jag inte kan älska mig själv än så får jag hålla mig till min hybris. Det är bättre än självhatet för då misslyckas jag bara och det ska jag inte för jag ska bli bäst. På allt jag företar mig. Så det så.

Åså var det ju Hon. Som inte fattar någonting. VARFÖR är alla så jävla dumma i huvudet? Kan ingen på den här satans planeten aktivera frontalloben i mer än en nanosekund om dagen eller vad i helvete är det frågan om?

Hur kan de vara så simpla? Jag blir tokig. Jag...borde ju fly från allt och alla.
Men nej. Jag SKA. SKASKA. Ska bli forskare, sitta på mitt kontor och laborera och ha hybris och hata alla imbeciller i fred. Kanske kedjeröka, varför sluta nu?
jag menar en forskare som läser sida upp och sida ner, kedjerökandes, dricker för mycket kaffe och en sömntablett eller två till kvällsmat. Kliché kliché.

Nä. Nu är klockan 8:14, nu ska jag självstudera ett tag, gå ut å springa, tvinga iväg mig till min arbetsterapeut(på tal om imbeciller) som inte kan göra sig jobb utan jag får komma på alla adekvata lösningar så känns mest som jag sitter och dividerar med mig själv. Sedan jobbet för ännu ett helvetes pass med 12 000 steg efter dagens slut. Uh.

Jaja massa rött å stav fel orkar inte fixa det nu.