söndag 23 juni 2013

Men det blir lite svårt att övertyga/ Gerbera över allt

Gerbera överallt, jag vet ju inte ens hur de ser utan men ändå dyker de upp över allt.

När man sitter på så mycket bevis och statistik är det svårt att inte få hybris.

"det går över, det blir bättre" yadayada.

Jag hade mina första panikångest attacker när jag var 6-7 år. Kanske tidigare.
Det var även då kram panik attackerna började så smått men slog mig inte med full kraft förrän jag var 15år.

Hela kroppen sved, tjöt i öronen, krampade i varje muskel, tungan sjunker bakåt, hjärtat bultar och händer som snörper åt hela luftstrupen.
Där är de, mina riktiga, störta, värsta panikattacker, d med kramperna, kan komma å gå i vågor, ju mer jag försöker röra kroppen ju mer och hårdare krampar musklerna, ju mer svider och ont.

Nu när det är såhär är jag rädd att de ska komma tillbaka. Det var ett tag sedan, säkert för ett år sedan sist nu. Men när de kommer blir de allt mer utdragna, klingar va å när jag sakta sakta förösker resa mig kommer de som en tsunami öve rmig igen.

Någon läkare trodde jag kunde tänkas ha någon neurologisk , en annan s att jo men visst kan det te sig så, vissa svimmar ju till och med när de får panikattacker. Som E, hon gör ju det, pang, pannan i kylskåpet, skärbrädan, blåmärken.

Ångest å göra illa så länge. Jag kan inte bli vuxen har inte fått vara barn, finger i hål ocjh elände så tidigt och ändå drömmer jag ofta; Att jag hade ne mystisk sjukdom å hallucinerat fram alla övergreppen. Även pappa är fram hallucinerad...vaknar och tror på det. Men mamma kan ju garantera att han finns. Att han var ett lögnaktigt, manpulativt, psykopatisk vidunder.

Lillebror? Lillasyster? Hatar ni mig? jag minns inte..vet inte hur gamla ni är nu. Jag är hemsk. Hatar ni mig? För att jag satte honom bakom lås och bom, skuldsatt? För att jag lämnade er? Eller har man hjärntvättat er? Är jag djävulen? Demonen?

Varför blev mitt liv så här.
Jag är glad, jobbet, alla gubbar och tanter. Utan mor och far-för'äldrar fyller de tomrum, utan en mamma med på sått å vis.

Skulle kunna skriva en hel roman om henne med , att hon ändå inte ser eller hör mig idag heller. Men det får bli en annan gång , allt jidder om hennes oengagemang.

1 kommentar:

  1. Vet inte vad jag ska skriva, alla ord känns otillräckliga. Lämnar bara ett litet avtryck och varma tankar!

    SvaraRadera