Jag grät häromdagen.
Skrev om vad som egnetligen hänt, minnen avlöste varandra.
Minnen jag knappt vågat röra.
Har nuddat de förr.
Men itne såhär.
och jag grät.
För mig.
Utan att ha skurit mig, hetsat eller supit först.
Inte heller igångtriggad av något yttre.
Grät visserligen främst över min dysfunktionella familj.
Över att ha växt upp med två förvuxna barn med impulskontrolls problematik.
Men det är ett steg i rätt riktning.
I ca 2 veckor eller mer har jag vaknat mitt i natten.
Allt mellan 2:30-5:30.
Varje natt.
Slår inte fel.
Med tanke på att jag lägger mig 22-00-ish så sover jag inte så mycket.
Mani mani.
Uppstressat system.
Men det är kanske inte så konstigt.
Jobbar för första gången aktivt med mig själv nu.
Det rör upp mycket, att minnas.
Minns få saker från min barndom fram till ca 20 års ålder.
Minns dåligt där med visserligen.
Vet itne hur jag var eller vem jag var, när mamma berättar om hur jag var som liten känner jag mig allt som oftast som en bifigur i mitt eget liv. Birollen i sitt eget jävla liv.
Sjukgymnasten hävdar att det är mina resurser, mitt "intellekt" som gjort att man itne upptäckt min adhd förrän nu. För att jag hittat genvägar som gjort att ingen sett hur mycket problem jag egentligen har.
För smart för sitt eget bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar