thelittlethingspeopleDo

Dom tre små orden.
Som dun, tunt, lätt.
Flugit, svävat, singlat genom luften i månader.
Ska jag? ska jag? Ska jag inte? Ska jag skrämma slag på henne?

Hennes huvud, mot min axel.
Varma tårar som rinner ner för min nakna överkropp.
"___ ______ ___"
Hon.säger.dom.
Jag.kan.inte.svara.känner.allt.men.ändå.inget.

Men jag klarade det. Visserligen två dagar senare.
Men du vet redan att ___ ______ ___.
Inte lika romantiskt kanske. Men hon vet. Jag vet att hon vet,
Hon är hela världen för mig.
X antal partners. X antal otroheter. X antal misstag. X antal ligg.

Men aldrig, ingen som hon.
TidRumJagDu
Allt suddas ut. I princip 5 dagar i sängläge.
Pratandes, skrattandes, gråtandes, smekandes, stönandes.

Hon finns. Det är som på filmerna, som i böckerna.
Även min vänner är förvånade/chockade.
Hon finns. Jag tror jag finns. Vi finns.

Hon åker. 3-4 Timmar bort.
Max var 3:e vecka.
Men hon är här. Jag känner henne innanför bröstkorgen.

Men jag vet inte något alls nu. PAng in i verkligheten.
Vilsen, vet inte vad jag ska göra, vart jag ska.
Som om någon tagit mina ögon. Eller ben. Eller armar.
Vadgöra.

Äcklar mig såklart....

Vad fan håller jag på med?