Jag finns inte

Hör på radio om ngn som hävdar att en kille fått ändtarmscancer för att hnan var bög:

Jag-HAH undra just vilken religion hon förespråkar.
Fast d e la samma skit oavsett, är du gay blir du straffad.
Mamma- mmmmhhh...
Jag- Kanske borde jag bli religiös. Kanske jag kan bli räddad med.
Mamma- mmmmhhhh
Jag- Fast nej. Jag är ju dömd. Föralltid. Finns inget annat för mig så varför ens tro.
Mamma-......................

Och som vanligt. Inte setts på flera dagar.
Men hon hör aldrig vad jag säger. Har aldrig gjort.
Precis som pappa.

Inte konstigt att man inte tror att man finns. Kan prata med en vägg.
Min pappa visste ju varken hur gammal jag var eller när jag fyllde år.
Var hos min pappa varannan helg tills jag var lite över 12, (sedan allt mer sällan och slutade åka dit när jag var 16-17).
Spenderat hela min uppväxt med å få repetera om å om å om igen. 
FÖR.DEM.BÅDA.TVÅ.
Hur fan hittade de varandra egentligen?
En pedofil(potentiell adhd/psykopat) och en adhd/bipolär kvinna..
Jag är verkligen dömd. Med de generna.

Jag är dum i huvudet som inte bara går å hoppar någon jävla gång.
Vad gör jag här ens.
Hur önskad är jag på en skala liksom.
Gick på efedrin i ett år hemma.
Tror ni ngn såg ngt? HAH.
För några månader sedan hittade min mamma en gammal stash med 400+ tabletter effe.
Sa att det var bantingsdroger.
Det var inte mer med det sedan. ELLER JO! "Lova att du gör dig av med dom, du behöver ju inte gå ner i vikt".

Idag. Idag är det en sådan dag. Jag vill bara dö idag.
Jag vill inte behöva kämpa mer.
Livet har bara varit orättvist mot mig.
Okej inte bra men för det mesta.
Mobbing, övergrepp, astma och allergier, sjävlskade beteende, adhd, ful, tjock, oönskad, dum i huvudet och värdelöst.
Alltså det här ju så jävla solklart ditt äckliga fan. Vad gör du här?
Du kommer ändå inte bli 25. Skulle det ens hända blir det iaf inte 30.

Nej. Jag kommer itne gå å hoppa ef det här.
Inte ens ta livet av mig kan jag göra.
Värdelösa skit.