Jävla.

Hej å hå här har det inte blivit några barn gjorda.
Ja jag lever ju uppenbarligen å har gått i terapi å haft boendestöd å ska flytta hem å gud vet vad.

Umgåtts med mitt ex M mkt sista, vi har en trasslig historia.
Träffades via nätet 2007-2008- ish.
Har gått på samma högstadie å hade la en crush på honom då.

Var ihop en veva på några månader, gjorde slut, jag in på psyk å han fick räddat mig ur den första omgången NUSKAJAGTALIVETAVMIG åka ambulans färden. Hence, han har sett mitt värsta jag.
Var otrogen mot honom första gången å mindes detta av en slump då vi var på väg att bli ihop andra gången.
han förlät mig och vi var ihop lite längre men d var kaos.
Var nära på en tredje gång (var otrogen andra gången med), men då fick han se en bild på mig å ett annat ex där vi hånglade å så dödade jag det igen.'
Blev ihop me dmin första flickvän en tid efter detta å vi hade ingen kontakt. Rättegången mot far, japan å allt kaos där emellan.

Sedan för typ 1,5 lr 2 år sedan har vi fått kontakt igen för 511:e gången.
Försökt stöta bort honom så mkt å han har alltid varit där.

Å mina känslor insåg jag för ett bra tag sedan har aldrig försvunnit. Tvärtom är det just därför jag fuckat ur mer med honom än någon annan.

Fortsatt umgåtts, lyssnat på när han pratat om andra brudar.
Dödsstöten, efter veckor av kronisk ångest över alla flashbacks å skit, var i måndags, då han raggar på en brud på gemensamma vänners bröllopsfest.

Han märker att d engt med mig, får me dmig ut, tar med S, som jag ej känner såväl, å pushar mig att klämma ur mig vad det nu än är, att öva på att vara ärlig för en gångsskull. (S är underbar, bara ny för mig). Gråter floder, vågar knappt gråta inför varesig mor eller psykologen ens..å får det sagt.

Massa tjohej tjohå efter det å ja...det är inte ömsesidigt.

Jag har bränt de broarna jag vet. Jag krossade honom jag vet.

Ändå....ändå. Jag är en annan idag, skulle aldrig göra så. Han har fortsatt finnas där som vän trots all skit...

Varför är man så efterklok.....varför allt....varför varför. Vi har umgåtts sedan dess trots att han frågade "p, är d så smart att ses så snart efter din bekännelse?" Men jag kände att lika bra å få det där överstökat, hans vänskap betyder mest. Att få tbx ngn form av normalitet är viktigast.

Men ändå. Nu kommer känslorna där, vart med varandra 2 dagar på raken å han är så så nära....å så långt borta. Han är värd den smärtan, inte som straff för mig för jag kan inget göra ogjort...

Han är så jävla värd det men herregud vad ont det gör. Jag är inte van vid detta. Inte varit olycligt kär i någon på många år.
D, mitt senaste ex var annorlunda för d funkade helt enkelt inte. För trasiga båda två.

Men M å jag vi har våra brister....jag är säker på att vi hade kunnat få det till att funka på ett annat sätt nu. Jag vill slå ihjäl honom ibland för han kan driva mig till vansinne.

Likt FÖRBANNAT....så älskar jag honom så jag blir nästan sjuk i själen å kroppen å allt. Jag kan inte sluta tänka på honom, han är i skallen å varit där i typ ett år snart nonstop.

Dödsstöten i att nu veta var en lättnad och en kniv i hjärtat. För den intellektuella delen förstår ju att det nog inte har å göra med utseende å fuläckligtjockdumihuvudet sakerna att göra.
Men att då inse att han inte känner detsamma för mig för att...jag är jag.

Det gör så ont. Jag har så mkt annat jag ska jobba med å må skit över men det här är nog det som tar över.
jag vet att ett förhållande inte kan rädda mig, ingen människa kan göra det, att känna den här smärtan, att stå ut, är en viktiga läxa jag behöver lära mig nu när jag börjat känna igen.

MEN HELVETES FAN vad ont det gör. Att älska någon såhär mycket. Att veta att han är den bästa jag haft och jag sumpade det. Visserligen är han ju det JUST för att han ändå förlåtit mig genom det här...

men den satans maktlösheten i att inget jag gör kan påverka hur han känner för mig....den känns outhärdlig. Att inte få röra honom på det sättet, att han inte vill röra mig på det sättet, inte älskar mig på det sättet, det känns som jag brinner och drunknar samtidigt.

Jag har gjort mina fel, inget kan ändra på det nu.
Men ändå......gud jävel om du finns där ute, varför kan jag inte bara få......det här. Jag har ju nått klarhet i det nu...och då är det försent...till vilken nytta känner en del av mig.

Ja jo vår vänskap...men kunde inte mina känslor få stanna där då?

Pissröv på allt.

Nä men.....egentligen inte. Bara....han....å....det här....