Blir dum(mare) i huvudet

Jag vill bara slå ihjäl tiden.
Passivt driva igenom de här jävla känslorna, tripparna tillbaka.

Senaste månaderna har minnen och flashbacks, förtrycka känslor utan förankring i konkreta minnen och gud vet vad avlöst varandra. Förlorat hunger och aptit, anorexi-djävulen fröjdas ju.

men jag vill ju bli frisk, JAG.
Då kan man inte slå ihjäl tid, passivt se på, stänga av, sova sig igenom läkningen.
Denna ständiga jävla läkning.

Mobbing redan från dagis.
Senare både killar å tjejer.

Å M. Jävla M.
Jag vill slå dig och kyssa dig och sparka dig och hålla om dig.
Min kontroll e död nu.
Du har något jag inte kan ta, mina känslor för dig och jag .....
Fuckar ur ju.
Vad gör jag med detta maktlösa helvetet, med dig.
Med allt.

Med att vilja saker och det spelar ingen roll för det är som det är, varit som det varit.

Jävla allt.

Sprungit för första gången på måånga veckor, håll i hela bålen på ställen jag inte visste att man kunde få håll i men tiden går ju att slå ihjäl. Duscha länge å vips, 4h borta.

Jag vill vara med dig, trots att det gör ont.
Det gör ont oavsett.
När jag är med M är ju iaf det där lugnet, som han framförallt i egenskap av vän ger mig, närvarande.

men höra om andra.
Kommentarer om snygga brudar ....sådant. Satan.
aj.
Aj aj aj aj aj aj.

Att försöka hålla en alltid så vacklande självkänsla intakt....det här är ju övermäktig.

Jag hatar att jag älskar dig.
Å jag älskar dig så mycket att jag hatar dig.

Nåja egentligen inte har bara hatat Honom men ändå.
Frustrationen över allt driver mig till vansinne.