"Jag är så jävla trött på drömmar där jag har sex med min pappa, blir penetrerad och gör inte åt det. Passiv. Till och med villig. Drömmer knappt, minns än mer sällan vad, men det jag minns är sådana drömmar, utdragna.
man vaknar ju upp, tror att det kan vara en bra dag, DEN dagen du vet, när allt ändras, faller på plats, får mening. Men så minns man drömmarna. Ja ja ska vi köpa kaffe eller?"
Svaret på hur jag mår.
Vem fan vill höra det?
Är de så konstigt att jag inget säger?
De få gånger jag ens är ärlig mot morsan.
Som sist, drömmen om närhan knullar min lillebror, båda tysta, jag tyst ser på och passiv tar min bror därifrån.
Försökte berätta men hon ryggade tillbaka.
Erskände senare att det var jobbigt att höra.
Ja vem fan vill höra det?
Vem fan förfäras inte?
Vem fan äcklas inte?
Vem fan, om än inte frivilligt, till och med självföraktfullt, äcklas inte av MIG när de hör?
Drömmar eller ej.
Men jag ser, känner, hör, han är i ögonvrån, i kroppen, i själen.
Problematiken med positiv incest.
Vilket jävla ord, vad är positivt med incest?
Men jag minns inte alls om jag blivit hotade, tvingad med fysiskt våld.
Det kallas på vissa kliniker för positiv.
Det ska tydligen vara en av de svårare former att bearbeta.
No shit?
Hur ska jag inte klandra mig själv när det tog min 16 år , mer, att våga gå emot?
Jag minns ju inte.
Alla gånger, så många gånger, allt flyter ju samman.
"beskriv i detalj, tid, färger, år, dag, vecka, ålder" sa polisen.
MEN OM JAG frågar dig om du kan beskriva varje gång din föräldrar KRAMADE DIG???
Varje gång, minns du?
Första gången minns du?
Nä. Precis.
Jag, tre år gammal.
Mamma som vaknar, jag gnyr.
Mitt i natten.
Pappa där inne.
"Vad fan gör du? Det är mitt i natten".
"leker med min dotter"
Ja leker, men vad för lek?
Jag vill minnas, jag vill ihte minnas.
Jag vill vara huvudrollen i mitt liv, inte birollen, åskådare.
Jag vill försvinna.
Jag vill leva
Jag vill dö
Jag vill
Jag vill inte.
Varför, när jag knappt berättat något för någon, skriver jag här?
jag är ju där jämnt nu.
Där.
Jag bryr mig inte längre, ingen ångest.
Kanske för att jag anser mig ha förlorat för mycket för att orka bry mig.
Min oskuld
Min fria vilja
Mitt jag
Min frihet.
Min barndom
Min frid
Min själ
Så varför ska jag bry mig?
Orädd?
Kanske kanske inte, men jag lever varje dag som om den vore min sista.
Kanske för att jag vet att en dag kan jag, om jag vill.
Försvinna.
Det var aldrig ditt fel. Det är inte dig folk blir äcklade av, det är inte från dig de backar. Även om det verkar så, när ingen lyssnar, orkar lyssna, så är det inte du som är äcklig. Inte någonstans. Du var ett oskyldigt barn.
SvaraRaderaOch positiv incest är ett helt knäppt uttryck.
Många kramar och tankar.
Du är så fin! Tyvärr vill inte många höra sådant, lite som barnen som svälter i Afrika. Man vill låtsas om att det inte finns
RaderaDu är så fin men få vill höra, lite som barnen som svälter i Afrika, vill låtsas som att det inte finns
RaderaDet är inte ditt fel, har aldrig varit ditt fel. Ansvaret ligger hos din pappa och han missbrukade sin makt. Det är hemskt att det hänt dig och du är inte äcklig det är din pappa som är det. Du gjorde inget fel!
SvaraRaderaSen har du rätt man minns inte när ens föräldrar kramar en under hela ens uppväxt och när man varit med om ett sådant trauma som du varit så är det ju ännu svårare att minnas och som sagt man kan omöjligt minnas datum och in i minsta detalj.
Ta hand om dig! Kramar!