Som hänger i luften/Virvlande vakum.

Något ytterst märkligt hände härom dagen.
Har extremt svårt för att somna nu, käkkramperna är värre än på längre
och det spänner å svider i käken dagligen.
Märkligt, med tanke på hur bra jag mår(trots att jag är tjock).
Nåväl. Uppvarvad och manisk för det mesta.
Kryper myror i hela kroppen och hjärtat dundrar i 80-90 i puls (har annars en vilopuls kring 50-58, vilket gör att allt över det blir rätt påtagligt).

Min fars ansikte blixtrar förbi, när jag ligger och försöker sova, räknandes(nej inte får, börjat räkna och försöker "se" siffrorna, d enda som kan hålla manin under kontroll nu).
på en sekund var det borta.
Idag, i hissen på väg till en vårdtagaree på jobbet, bam.
Ser honom i min ansikte.
Vilket visserligen händer då och då, jag är så otorligt lik honom över ögonen.
Var tvungen att använda färglinser i många år för att slippa se mina naturliga ögon och blev
nästan vansinnig då folk berömde de och sa till mig att sluta ha linser.
"det är inte du, du känns så avlägsen och kall".
Med tanke på hur dissociativ jag är, dagligen, speglade det ju hur d känns för mig.
Får många ggr panik när jag hör mig sj tala, att bli medveten om att rösten kommer ur MIG, att jag finns, har en kropp, lemmar...ush.
Fatsna framför spegeln, stirrar, backa fram och tillbaka, stirra igen.
Är detta jag? Finns jag? Finns världen? Är jag vaken? Är alla nadra vakna? Sover vi? Sover jag? Är jag mänsklig?
Samma visa varje dag. Ingen verklighetsförankring.
Men det slår över lite just nu, hör saker som jag vet inte finns där...eller gör de det? Vem vet.
Uppenbarligen gör inte jag det.

Trots förvirringen och korta akuta episoder av skräck är det rätt så J*vla bra.
Men. Eller ja. Men å men..men.("haha")
Den 4:e. Kallad till ny kurator.
Fååår itne fly denna gången
"Gör alltid slut" med alla terapeuter, kuratorer, psykologer då vi börjar närma oss detaljer kring exakt vad som hände vid övergreppen.
Jag klarade av en rättegång, men min far som jag då inte sett på över 2 år....
Att berätta allt för en jury, som jag varken kände eller visste om jag kunde lita på.
Men inte de jag "ska" prata med.
D e för många gånger. Varannan helg i sexton år. MINST.
Hur det var när de fortfarande var gifta, ja vem vet?
Alla gånger mamma vaknade mitt i natten av att jag gnydde.
Hon begav sig in i mittt rum för att hitta min far där, frågade vad han gjorde med mig mitt i natten.
Då han "bara ville leka med sin dotter".
Då var jag 0-5 år.

Det är för...
jag menar, om någon skulle fråga en hur många gånger ens föräldrar kramat en och hur det kändes och hur de gjorde det blablabla.
Vem i hela fridens namn kan svara på det? (japp där var de tigen, ursäkter för att slippa se på det under förstoringsglaset).
Min ptsd har i det stora hela avtagit efter att ha varit aktiv i sin kulmen i säkert 10 år.
Jag kan minnas saker! Jag kan koncentrera mig!
Jag kan gå på öppna ytor utan att panikslaget vilja hitta en vägg att gå utefter för att skydda ryggen eller håll handen bakom ryggen för att hålla den skyddad.
Jag kan ha sex, även om jag hela tiden försvinner in i mig sj och tappar fokus.
Stundtals är det så bra, så fint och så skönt. (Även om jag känner sådan skam, äckelkänslor och känner mig smutsig när jag ser det där, "skönt". Jag ska inte tycka sex är skönt, smutsiga flicka).

Borde sova.
Mkt plugg å jobb och planering och träning och pyssel med scrapboken till min fina tjej.
Fina lilla plutt, vad jag saknar dig.
Vi hade ne kris nyligen då både trodde vi tröttnat men sist hon var här så var allt magiskt och det var som att bli kär på nytt. Aldrig vart nykär såhär länge, i snart ett helt år.
Tokigt.

Godnatt på er söt och söt och saltnosar.
Vissa av er, lilla älva och hon uppe bland molnen och stjärnorna, hade jag velat ge en stor kram nu för känner så mkt kärlek till världen just nu. <3
(ursäkta mitt röriga inlägg, adhd hjärnan är trött och värre än vanligt. Iofs e d värre i min skalle än såhär men nåja)