explosiv / akta nu smäller det.

Ibland hatar jag verkligen att gå från terapin. Att gå från att vara kanske pepp, nu jävlar, ska fixa, göra, bli produktiv, duktig duktig duktig flicka.

Till att, som idag, krascha totalt. Grät så mkt ,från djupet, pratade bl.a om att övergreppen upphörde senare äm vad kag mindes tiden vid rättegången.
Mamma sa i helgen att jag först berättade när jag var 16-17. Det pågick fortfarande dåHon lät mig åka, med det undantaget att hon började hämta å lämna migen igen.


Var det ngt form av skydd? Varför skyddade du mig inte? Trodde du hab skulle våldta mig i dörröppningen framför ögonen på dig, mina småsyskon, sin fru???!

Jag är så liten nu för tiden. Äta, sova, hygien, allt är kaos.
Mina tankar avbryts, är överallt hela tiden å bli svimfärdig om vartannat.

Ledvärk i massa leder som brinner å svider  sår och blåmärken, blöder än här, än där.
Utslag som blommar ut.

Jag ruttnar. Går sönder. Fräts inifrån och ut.

Jag ska ta igen barndom jag aldrig fick.

Mina vredesutbrott började först när jag var 17-18. Alla överdoser han först börjat i ilska och sedan blackout.

Jag har sett händerna som skär, häller upp piller och medikament.

Men som genom en kamera.

Och ofta ofta är det där jag befinner mig.
Bakom mig, ser mig och världen som om från en kamera.

Somnar allt som oftast 4,vaknar 8,med en spänd och öm kropp.

Hur ska jag lära kroppen att faran är över? Att han inte kommer komma in på nätterna. Intw kommer komma när allt verkar lugnt och tyst. Att hab inte kommer och ska vara allmänt hk jävla sadistisk, bita mig, suga hårt på mina armar, peta, ta mina saker, kanske nypas. Alla de saker han gjorde.

Tills jag grät.
Han slutade inte.
Tills jag skrek i frustration och tårarna brann.

Och han skrattade. Fnissade.
Klappade händerna som i en applåd alltmedan han skrattade.
Han applåderade faktiskt.

Sjuke jävel.

Jag hatar dig pappa.
Jag har börjat känna det igen.
Tvånget att förlåta är borta för jag vill så fan heller förlåta dig för det här.

Det är ditt jävla fel att min värld är upp och ner, att mitt medvetande hoppar mellan minst två parallella verkligheter.


Att muttryck inre, såväl känsloliv som tankeverksamhet är ett jävla granat splitter, fragment överallt. Sitter med tanstrådsåinnen i munnen i 30 min, hängande ur mungipan i mitt statiskt spända ansikte, i min konstant helspända kropp och vet inte var jag är, vart eller skulle vara, göra.

Vet inte ens om jag alls finns.

Är det här på verkligt?