Vi smsade massa igår.
Massa.
Det är okej nu, tror jag.
Kanske är jag dålig på att förlåta misstag.
Bränt barn skyr elden.
Ledsen idag med.
En tår rymden utanför pedagogens bibliotek.
Tog mig över 1 timma efter psykologen att lista ut vart jag skulle.
Inte hem.
Inte hem.
Klarar inte av mer ensamhet.
Hellre undanträngd ångest å sorg utanför.
1/4 dels stesolid. Sedan 1/2 till.
Lite okej lite lite.
Allt gör sig påmin.
Hela uppväxtens sorgetyngd börjar slita i mig.
Konserverad sorg bubblar upp.
Genomgående känslor av ensamhet, hemlighetsmakeri, att vara ett spöke, mamma ser inte mig, pappa ser inte mig.
Är användbar bara ibland.
Pappas sexleksak, terror offer, hhånskrattet som träffar mig skrik å gråt, en snabb handklappning, som om en ensam applåd.
Å Hej å hå vad roligt det är att få henne arg, frustrerad, att gråta.
12 år innan jag lär mig att inget visa. Då är det inte roligt längre för pappa terrorist.
Får nu bara duga som smutsig docka, leksak, händer, tungotungor, en hård kuk, fingrarna i mig, analen.
Ett bort puttande, sprutat å klart.
Mammas docka snäll flicka.
Om du inte visavisar känslor då jävlar.
Dag efter sag, flera veckor om året.
Arga mamma, slår å bänkar i skåp, dundrar, ropar, soc får ta dig, jag orkar inte.
Smack, örfilarna, den minns hon inte.
Jag minns. Så lite.
Men örfilarna minns jag.
Vart ska jag nu? Kallt ute.
Ingen mat på 17h.
Måste ära allt på matträningen sa.psykologen idag.
Orkar du det nu?
Vad vet jag egentligen, om något alls.
Säger samma sak jag: önskar jag visste när jag skulle höra av mig, att jag kunde känna när du behövde bli påmind om bra saker. Och att du har mitt nummer, du får höra av dig när som helst, alla timmar på dygnet alla dygn i veckan. Rematch på besök någon dag kanske? Jag vill inte heller vara ensam.
SvaraRadera