16

The more someone has been traumatized, the more parts of the self split off for protection. At every age in which we have been hurt, parts of the self split off and become fixed in time. These parts can be typified as inner children. Through therapy, these parts can be accessed and given the care they need to be reintegrated into the core self. As you begin to nurture, support and validate this child, the child begins to grow and heal, and then so do you. Sometimes, the trauma is so severe that these parts, out of self-preservation, develop separate identities and personalities. Once these personalities are given the basic human requirements they need and have always deserved, they begin to blossom and flourish. It is not necessary for integration to take place. What is necessary is that every personality, altar, or inner child be given the love and support they need to become an integral, healthy part of the internal structure.

Men hur? Hur får jag tillbaka 16 år worth of me:s? Jag får ju bara piller eller elchocker.
Jag försöker hitta vägar själv men jag börjar bli trött. För många år av sömnbrist.
krampanfall.
Blackout.
Å sömnen....alltid bristen på den. All yrsel när jag tvingar mig igenom dagarna, episoder av röster, som en radio vars hjul snurrar, andra röster, lösryckta meningar.

På sätt å vi...har jag aldrig levt.
Alltid överlevt.
Eller kanske var jag död, dödsdömd från födseln, från första gången hans smutsiga händer rörde vid mig.

Flashbackensen har börjat mer ofta igen.
Kanske kommer snart mer krampanfall igen.
Kanske mardrömmarna med.

Jag vill inte ha det såhär mer.
Jag vill bli fri från "då".
en gång för alla kunna bryta mig loss.
Veta att det är okej NU, att jag inte behöver vara rädd eler på min vakt för honom längre.
Eller mamma heller för den delen.

När är det okej?
När är det nu? Och var är jag ? Vart fan är jag någonstans?

Var är alla andra?
Varför gick de?
Varför har alla vänner försvunnit och lämnat mig här?
Mamma. Han. De.
Varför går alltid alla när jag inte längre fyller en funktion för deras egoistiska syften.

Jag tror inte någon bryr sig egentligen.
De vill göra ngt åt sina samveten sedan tröttnar det.
De är kära men det går över.

Alla bara går.
Varför kan aldrig någon stanna?
Tänka på mig?
Höra av sig spontant?

Telefonen som blir allt tystare.
Jag orkar inte undra längre. Vad jag gör för fel.

Jag orkar inte mer.
Orkar inte träffa någon.
Orkar inte vara maniskt pedant, allt är en röra.

Jag tynr bort trots att jag blir tjockare,är det möjligt.

Är det då så?
Är det dags snart ändå?
Avfärd?
TUUUUT piiippiip, tag plats?
Färdiga gå?
Ska jag också äntligen få gå?