Livet rusar fram

Jag är lycklig rätt ofta nu.

Jag satt förut och tänkte på en dag för bara ett par år sedan när jag ligger och skriker och gråter i min säng och halvt kvider han fräser fram ett "Jag är så olycklig, mamma!".

Den där känslan. Att vara olycklig.
Det är den värsta känslan jag vet.
Ilska, sorg, skam, utmattning, apati...
Det går. Men olycklig....hua.

Jag vill säga så mycket men när jag väl sitter här kommer inget fram.

Syster. Systeryster! Lilla fina du. Tack å tack till stjärnorna och tillbaka för din fina bild!
Så snabb var jag med att tacka.
Det värme så mycket så jag vet inte vad.
Att en människa man inte träffat kan göra mer än en person man känner irl.
Det är sinnes.

<3 er.